Om förhårdnader

Vi använder våra fötter från det ögonblick vi kliver ur sängen tills vi går och lägger oss. Fötterna är i ständigt bruk; när vi står, går, tränar, shoppar och så vidare. Den genomsnittliga människan tillbringar ca 6 timmar per dag på fötterna. För den som har ett jobb som kräver att man står upp kan det bli så mycket som 10 timmar per dag. Trots att våra fötter får utstå så mycket är fotvård något som många glömmer eller försummar.
Vad är förhårdnader?

Förhårdnader eller kallus är tjocka, hårda hudlager som håller en förhållandevis jämn tjocklek och saknar tydlig avgränsning. Den drabbade huden är grov och missfärgad, med en färg som varierar från vit till grågul eller brun. De utvecklas oftast på trampdynan eller runt hälen, men de kan också uppstå på handflatorna eller knogarna.

Det medicinska namnet på förhårdnader är kallus eller callus. Andra ord som dermatologer ibland använder är kallositet eller hyperkeratos. En kallus är ett litet område med förtjockad hud. De uppstår på grund av upprepad friktion, tryck eller annan fysisk eller kemisk irritation. Förhårdnader bildas till följd av en lindrig upprepad skada som orsakar ökad celltillväxt i epidermis (hudens yttersta lager). Det gör att mängden hudvävnad i det drabbade området ökar, vilket resulterar i en hård, förtjockad klump av döda hudceller på hudytan. Förhårdnadernas syfte är att skydda de underliggande vävnaderna.

De kan bildas över benutskott och är vanligast på händer och fötter. Trampdynan, hälen och undersidan av stortån är de områden som oftast påverkas. Förhårdnader kan dock förekomma överallt. Förhårdnader kan vara irriterande, men kroppen skapar dem faktiskt för att skydda känslig hud. Även om förhårdnader vanligtvis är godartade kan tryck eller friktion orsaka smärta. När det gäller fötterna kan skor med tunna sulor och högklackade skor öka obehaget. Besvären lindras när man vilar. Förhårdnader är vanligare hos kvinnor än män.

Oftast gör inte förhårdnaderna ont, och de kan rentav vara en fördel för vissa idrottsutövare. Boxare och kampsportsutövare bygger till exempel upp förhårdnader på händerna för att blir mer motståndskraftiga mot smärta. Dansare upplever också att förhårdnader kan göra det lättare att genomföra piruetter och liknande.

Skillnaden mellan förhårdnader och liktornar

Liktornar och förhårdnader förväxlas ofta med varandra. Förhårdnader består i regel av platta områden av förtjockad, missfärgad hud och gör oftast inte ont. Men de kan också leda till smärta, obehag och missbildning. I synnerhet om en förhårdnad har konisk form och tränger in i de djupare hudlagren kan den orsaka smärta vid tryck. En sådan förhårdnad kallas liktorn. Liktornar är små cirklar av tjock hud som vanligen bildas upptill och på sidorna av tårna eller på fotsulan. Förhårdnader är större än liktornar och har inte lika väldefinierad kant.

 

Att ha skor som sitter dåligt kan ofta orsaka liktornar. Om skorna sitter för löst kan foten glida omkring och gnidas mot skon. Det finns också vissa skor som är utformade så att de skapar stort tryck på en del av foten – exempelvis högklackade skor som klämmer på tårna. Liktornar kan också uppstå som ett symtom på något annat fotproblem, som hallux valgus eller hammartå.

Hur uppstår förhårdnader?

Det finns en rad yttre och inre faktorer som kan leda till att det bildas förhårdnader. Yttre faktorer hänger samman med att huden skaver mot något, t.ex. ett ben, en sko eller marken. Det kan bland annat vara skor som sitter dåligt. Skor som är för små, för trånga eller för smala i tån kan bidra till att det bildas förhårdnader. Samma sak gäller om du går barfota, bär skor med tunna sulor eller höga klackar, tjocka strumpor eller strumpor med söm vid tårna. En annan orsak till förhårdnader kan vara att man står upp länge och utan pauser. Att ofta hålla i föremål som en hammare eller racket kan också ge förhårdnader. Idrottare utvecklar förhårdnader på grund av repetitiva rörelser och återkommande tryck på samma ställen.

Inre faktorer som kan leda till förhårdnader är bland andra dålig fotfunktion eller onormal gångstil, fetma, torr hud, minskat skydd från fettvävnad (äldre människor har till exempel mindre underhudsfett) och diverse missbildningar i foten.

Eftersom huden på en förhårdnad är tjock är den ofta mindre känslig för beröring än den omgivande huden.

De flesta förhårdnader är ofarliga och kräver ingen diagnos eller behandling, men i vissa fall kan man behöva söka läkarhjälp. Förhårdnader diagnostiseras utifrån en klinisk undersökning. Läkaren noterar lesionens placering och egenskaper och känner efter om det finns benutskott under hudytan i det drabbade området. Röntgen kan användas för att undersöka den underliggande benstrukturen i syfte att avgöra om det är den som är orsak till förhårdnaden.

Läkaren gör också en bedömning av området med hänsyn till eventuella bidragande faktorer som skor, repetitiva aktiviteter, sjukhistoria och tidigare operationer. Fotfunktionen kan bedömas genom att studera patientens gångstil. Om det går att identifiera en underliggande orsak i form av ökad mekanisk belastning på den drabbade kroppsdelen kan det påverka fortsatt vård och behandling för en förhårdnad.

Om du har mycket smärtsamma förhårdnader på den viktbärande delen av framfoten kan det röra sig om så kallad plantar keratos. Hos vissa patienter är smärtan koncentrerad till mitten av en specifik förhårdnad, men hos andra kan den vara mer diffust spridd över den viktbärande delen av framfoten. Andra tillstånd som kan likna förhårdnader är vårtor, tumörer i hud och subkutan vävnad samt reaktioner på ett främmande föremål som satt sig i huden (t.ex. en sticka eller glasbit). Hudsjukdomar som har genetiska och metaboliska orsaker kan också orsaka hudförtjockningar som kan misstas för förhårdnader.